autisteri.blogg.se

Just nu sitter jag ute i hammocken och lyssnar på Spotify och omvärldens oljud. Min trygga punkt är min svarta katt som ligger och gosar ner sig i en stol några meter ifrån mig. När flygplanet ovan mig dönar över, eller bilen i grannkvarteret gasar upp, och mitt huvud håller på att bulta itu, så är det katten jag vänder min blick till och som får mig att ta ett djupt andetag.

 

 

Som jag har nämnt i tidigare inlägg så valde jag aktören MISA när det kom till Rusta och Matcha inom Arbetsförmedlingen, och idag har jag varit på min andra träff i Helsingborg. Första gången var det bara jag och samordnaren och det gick jättebra, tyckte jag. Även om jag sällan vågar hoppas på något positivt längre, just på grund av att resultatet sällan blir lyckat, så tändes det en liten glöd inom mig. Konsulten som ska "hand om" mig har gått på semester så just nu är det samordnaren som får fixa och dona, men det känns inte konstigt på något vis. Den kontakt som vi haft ger mig en trygghetskänsla och jag hoppas att det håller i sig när ordinarie konsulent är åter, för jag känner mig redan mer hörd än vad jag gjort under alla tidigare aktiviteter som jag deltagit i under åren som inskriven på Arbetsförmedlingen. Och det är ju tyvärr en hel del år... vilket tyvärr inte är en ovanlighet för autister.

 

Då jag inte har körkort så är jag tyvärr beroende av min omgivning att hjälpa mig med skjuts, eller buss och tåg. Buss och tåg är en sensorisk plåga. Vilket är lite av en tragedi, för egentligen kan det vara trevligt att kunna använda sig av både buss och tåg för att ta sig någonvart och få uppleva saker både nära och längre ifrån.

 

Övertsimulerad 

 

Då det är en ny rutin som nu ska nötas in, så stör det en hel del i den rutin jag både har och inte har när jag inte behövt åka någonstans. Nu måste jag planera in buss och det är mycket som spelar in, som lämnar mig nu (timmar senare) med skallebank och kroppslig ömhet. Klockan ringde tidigare och direkt var jag fokuserad på att jag skulle iväg, så det var att klä på sig, tända skrivaren och radion, ta ut hunden på rastning och ge mat och medicin. Fixade till mig och sen fick jag skjuts ner till bussen, vilket inte var en självklarhet eftersom bilen gärna protesterar ibland och vägrar starta. Väl nere vid bussen så kom jag på att jag inte ätit frukost, så en klen kompensation blev två tuggummin medan jag gick den sista biten till hållplatsen. Där jag inte kunde sätta mig ner och vänta eftersom någon hade svinat ner sittplatsen...

 

Ett bekant ansikte hos någon som gick förbi med gåstavar, han hälsade, jag hälsade. Log tillbaks som man ska göra. Fordon som körde förbi och vissa dönade rätt bra, vissa dönade betydligt mer än vad de borde ha gjort. Bygget tvärsöver hade verkligen växt rätt fort sedan jag sist var i byn, men jag förundrades ständigt över varför byggarna hade säkerhetsbälten på sig men ändå inte var fastkopplade? Vart fanns logiken i det? De långa kranliftarna fick mig att vilja testa att svinga runt i luften, men jag har alltid blivit väldigt vinglig på högre höjder. Det är som att kroppen inte samarbetar även om jag försöker balansera, så de gånger jag försökt klättra på stege eller i träd så har det känts som att jag skulle ramla vilken sekund som helst. Några människor som gick förbi på andra sidan, intill bygget, någon pratade i telefon och skrattade glatt. Hon hade en fin vit kjol på sig, somrig, men en t-shirt till istället för en blus. Jag har många gånger tänkt att jag också vill klä mig på det viset, men det blir aldrig så eftersom jag hatar att gå i affärer och har svårt för att beställa online då jag helst av allt vill prova kläderna innan jag köper dem. Jag fick en symaskin i födelsedagspresent förra året, så jag får väl ta ett av mina lakan och göra om det istället.

 

Sen kom bussen. Den skulle vara 70% full enligt den prognos som Skånetrafiken angett i deras app när jag köpte min biljett igår kväll. Vi var tre stycken som skulle gå på och en ung pojke steg ombord före mig. Hälsade vänligt på busschauffören, la telefonen mot apparaten som scannar av telefonen efter min biljett och sen gjorde jag ett snabbt svep med blicken över bussen. Vanligtvis uppskattar jag att sitta längst bak, men min kropp styrde mig till de närmsta lediga platserna där jag slog mig ner och genast satte in hörlurarna i öronen. Jag måste skaffa nya, tänkte jag direkt, för de jag har nu är verkligen slitna. Varje stopp fick mig att vilja hoppa av, men jag var fast besluten på att ta mig till min aktivitet på MISA. Bussen skakade, fönsterna skakade, stolarna skakade. Även om jag hatar när busschaufförerna kör som galningar så ville jag bara att turen skulle ta slut, jag ville fram och av.

 

Även om jag var orolig över att inte hitta rätt när jag väl hoppat av bussen så gick det jättebra. Promenaden från busshållsplatsen till MISA var inte alldeles för lång men som vanligt hann jag känna mig vilsen, tog upp och tittade på MAPS flera gånger om, höll på att bli påkörd av en cyklist för att jag inte hade någon koll på varken mig själv eller vart jag gick. En annan cyklist, som kom efter den första, småskrattade lite när jag gav ifrån mig ett halvt upprört tjut när jag fick väja undan för första cyklisten. Jag blir lätt lättskrämd. Sen tog jag till och med en liten genväg, och jag blev förvirrad när jag kom till trafikljusen för att gå över vägen. Jag är sällan i stadsmiljö, så att se två olika sorters trafikljus för icke bilister gjorde mig förvirrad. En för cyklister och en för gående, men får inte gående lov att gå när cyklister cyklar och får cyklister inte cykla när gående går? Vilket syfte fyller det att ha två olika sorters trafikljus? Men jag gick när cyklisterna fick grönt.

 

 

Väl på MISA blev det en föreläsning via webben. Utöver samordnaren var vi fyra deltagare och jag var väl den enda som var ny. Jag fick det intrycket i alla fall. Själva föreläsningen handlade om rutiner, kost, hälsa och så vidare och jag tyckte väl inte att den bidrog med någon ny information. Jag har läst en hel del om det, så det var mest upprepning, men i nya ord. Så den var ju självklart inte förgäves. Efter föreläsningen så gick de andra deltagarna iväg, medan jag frågade om vart jag och samordnaren skulle ha vårt möte. Han sa att det gick bra på kontoret, men väl på kontoret så gick han igenom kalendern och då visade det sig att jag tagit fel på datum. Det är först nästa vecka som vi skulle ha ett möte! Men den lilla pratstund vi ändå hade var tillräckligt givande för att jag skulle gå därifrån väldigt nöjd med dagens aktivitet.

 

 

Det är en fråga som ständigt poppar upp alltmer i mitt huvud sedan 2020. 

 

Jag hade tur att bussen bara gick 10min efter mötet som egentligen inte var ett möte, var slut. Vid hållplatsen var det bara två yngre tjejer som satt och väntade, och även om jag gärna ville sitta ner så ville jag inte tränga ner mig bredvid dem. Det doftade kaffe och jag bannade min kropp för att jag inte klarar av att dricka det, för bara doften från Zoegas fick mitt luktsinne att jubla. Till skillnad från männen i familjen som senare kom och ställde sig vid mig, i väntan på deras buss. De luktade himla mycket svett och även om jag har full förståelse för att man inte alltid kan styra över hur mycket man svettas eller hur det luktar, så är inte mina sinnen lika förstående. Jag ville bara krypa ihop, krypa in i mig själv eller i bästa fall få lov att dra t-shirten över näsan för att slippa undan obehaget. Men som autist har man lärt sig att maskera, så att dra tröjan över näsan är definitivt inget som skulle anses "normalt". Även om jag kunde bry mig mindre så är det så hårt inlärt, att det är konstigt beteende, att det är svårt att bryta. Som tur var hoppade de på en annan buss än den jag skulle ta, men föga hjälpte det egentligen.

 

När "min" buss kom så lät det betydligt mycket mer än bussen som jag tog tidigare. Inte nog med det så var det mer folk på den. Prognosen sa 80% full av passagerare och det stämde nog också. Självklart hade hörlurarna gått itu någonstans på vägen från MISA till bussen, så gummiploppen saknades och själva "huvudet" som gummiploppen ska sitta på hade delat sig i två. Jag hade lyckats klämma ihop den igen, men utan gummiploppen så gjorde inte den någon större nytta. Så inget ljud filtrerades ut. Ett barn gråtskrek hysteriskt bakom mig och jag ville bara vända mig om och försöka trösta det på något vis, för barnets skull men också för min egen skull. En vuxen kvinna som jag antar var mamman försökte trösta så gott hon kunde, eller ja, jag gissar att hon försökte trösta barnet men kan omöjligt veta eftersom hon inte pratade svenska. Jag kände inom mig hur jag också snart skulle vilja börja gråtskrika, eller åtminstone gråta. 

 

En man hoppade på bussen och ställde sig upp vid bakre dörrarna, intill mig. Han, precis som männen i familjen som ställde sig vid mig i väntan på deras buss, luktade väldigt starkt svett. Denna busschauffören körde vildare än den första och obehaget växte bara mer och mer. Om jag bara haft körkort! Precis när vi började närma oss byn så sprutade någon på sig parfym, så klart. Först tyckte jag att det var en behagligare doft än odörerna som annars var, men parfymdoften bara växte och växte och mitt huvud började bulta innan jag hunnit av bussen. Jag ville bara bryta ihop, och kände att det var nära även om jag aldrig gjort det bland främlingar förr, men jag höll ihop. Som vanligt.

 

 

Det är inte en bra kombination när det dessutom är så himla varmt ute. Jag är definitivt inte en sommarmänniska även om jag uppskattar sommaren. I måndags höll både jag och hunden på att få värmeslag, över 30grader, och jag fick sådan panik över det att jag spontanköpte en AC som jag verkligen inte har råd med egentligen! Men jag får se det som en investering då värmen verkligen inte lämnat oss för gott denna sommar... jag saknar våra typiska svenska somrar med regn var och varannan dag. Så idag, när jag kom hem efter ärende som utfördes så fort jag steg av bussen, så placerade jag mig i tvrummet där AC:n är placerad. Den är en livräddare. En liten, dönande, sak från Hornbach. Men dönandet vinner över värmeslaget den räddar mig och hunden från! Jag kan skona mig själv mer från dönandet än vad jag kan rädda mig från värmen...

 

Mitt huvud håller på att explodera av dagens överstimulering. Magen är inte heller helt hundra på grund av att jag inte ätit som jag ska och sen tryckt i mig alldeles för mycket jordgubbar! Det är nog en av de största fördelarna med sommaren också... äkta svenska jordgubbar, som man inte får konstiga reaktioner av när man äter dem. Som man får av de utländska resten av året. 

 

Nu ska jag dock borsta tänderna och fixa med hunden! Sen ska jag verkligen gå och lägga mig och försöka få en god natts sömn. Natten till i dag blev det knappt 5 timmar enligt min Fitbit. I morgon klockan tio ringer dessutom det personliga ombudet för en uppdatering på hur det går för mig! Det är tack vare hennes tips som jag hamnat på MISA. Efter dagens överstimulering kan man se det både som positivt och negativt, men jag hoppas att det på sikt är mer positivt än negativt.